Metallflickan Ett nyrenoverat Teater Galeasan nystartar efter två år i malpåse med en pjäs av polskan Dorota Maslowska. Polska institutet är samproducent. Det är enligt Maslowksa Polen som är en ful flicka i puberteten. Utan förmåga att acceptera sig själv och den polskhet som är förhånad och släpad i smutsen. Efter tjugo år av frihet är vardagslivet i Polen fyllt av splittring, frustration. förakt och ett kamouflerat hat. Dramat vill återspegla detta med en sarkastisk humor i samtalen mellan tre generationer av polska kvinnor. I en ´lägenhet´ i Warsawa befinner sig tre kvinnor, en mor som är kommunist, en dotter som föraktar det polska och vurmar för det västerländska och en mormor med traumatiska krigsupplevelser. Lägenheten består av en spis, ett kylskåp, ett bord och två stolar som står på bombrester i form av murbruk och aska. En grannkvinna kommer på besök. En skådespelare misslyckas med sina filmmanus när olika synopsis prövas i kvinnornas hem. Skeendet saknar all logik. Det mesta som händer är rent absurt. Om Dorota Maslowska skulle påstå att hon inte har påverkats av Vitold Gombrowicz dramatik, hans absurda teater, så anser jag att hon ljuger. För regin svarar Natalie Ringert. Sandra Huldt är Metallflickan och samtidigt som jag ser det Dorotas alter ego. Annika Hallin spelar i sin Galeasendebut modern. Inga Edwards är den rullstolsbundna mormodern. Inga-Lill Andersson spelar grannkvinnan och Per Grytt manusförfattaren/skådespelaren. Tillsammans utgör de bevis för att Sverige har många skickliga skådespelare utanför institutionsteatrarna. Det här är ingen teaterpjäs för den som har tröttnat på Kristina Lugns fyndiga ordlekar. Dorota bjuder på ett antal språkliga lustigheter som genrepspubliken hade roligt åt – till en början. När grannkvinnan en femte gång erkänner att hon är tjock som en gris och därför inte vill visa sig offentligt så att andra kan ta sig friheten att spy, ja då då blir det karbonpapper och en dramaturgi som står och stampar. Men så bryter ensemblen ut i sång och dans och dramat får liv igen. Två exempel på repliker av Metallflickan/Dorota: ”Jag älskar att bada i Wisla, det är ett ´tidlöst´ nöje. Varje gång jag kommer upp frustar jag glatt spottande bensin, har fått mässlingen, tyfus och kadmium-förgiftning, och är död, och då har jag fått sjukledigt och behöver inte längre gå i skolan”. ”I april förra året kommer allt att vara sig likt. Du kommer att få ett mystiskt brev, kanske en påminnelse från gasverket! Viktiga dagar: den femtonde. Du kommer att tappa malkulor på golvet. Oviktiga dagar: alla andra. Din lyckofärg: genomskinlig. Din lyckosten: njursten.” Dramatexten är i sin helhet skriven i ungefär samma anda och språkdräkt! Mamman berättar för grannen att på den semester hon inte har, ska hon precis som förra året åka till Ingenstans och göra ingenting. Det kommer att bli trevligt och kan inte innebära några besvikelser. Lustigt? Nja….Metallflickan trivs i sitt tomrum. O.s.v. Dorota Maslowska påminner mig om Sara Kane i sin Weltanschaung. De är båda desillusionerade, recenserar sin omvärld med cynismer, ironi och sarkasmer. Båda raljerar över att vi trots störda eller ytliga relationer med våra närmaste, envisas med att hävda: Mellan oss är det bara bra. Därav dramats polska titel: Miedzy nami dobrze jest. Det är svårt att må bra som publik när i slutscenen Metallflickan stapplar runt i ett sönderbombat Warsawa och skriker: Bröd! Mormodern ligger död i rasmassorna. Jag tänker på Haiti när jag går ut i snöstormen efter en i allt väsentligt sevärd föreställning. Så passerar jag Grand Hotells välbesatta matsal och en entrévakt hjälper till med att ta ut bagage ur limousinen som ett popband har anlänt i. På tisdagar kommer vår polska städhjälp. Mellan oss är det bara bra! Bo Tanem 20 februari 2010
